de botton

"klichéerna är skadliga såtillvida att de får oss att tro att de adekvat beskriver en situation när de i realiteten bara snuddar vid dess yta."

alain de botton, låt proust förändra ditt liv.

livet och bloggen

hur går det med bloggen då? frågar erik hånfullt. han tycker inte att jag uppdaterar tillräckligt ofta. som om det vore en svår konst att publicera ett meningslöst inlägg om dagen?

jag kliver upp och går till jobbet. i personalrummet säger någon något dumt. på vägen hem handlar jag på ica. mer gnäll...

hur går det med livet då? frågar jag honom. han blir tyst.

sparken

idag "lånade" jag en spark av nån granne. tror det var kvinnan längst ned till vänster, hon som är strax under fyrtio men ser äldre ut på grund av sina tråkiga kläder och sin tråkiga attityd. jag tog den till coop, ställde den vid ingången och gick in för att handla.

jag köpte syltlök, bland annat.

när jag kom ut var sparken borta. illa, tänkte jag. hoppas ingen såg att jag tog den från grannen. jag försökte tänka på annat och lyckades. jag tänkte på maskar. vad gör de på vintern?

när jag kom hem stod sparken på exakt samma ställe som jag tagit den. på min dörr satt en lapp: fråga nästa gång!

melodierna

min lägenhet är en busshållplats och jag har väntat här alldeles för länge. igår drack jag julmust ur vinglas när vinet var slut. hemma hos stina vara fem personer till varav fyra av dem var främlingar för mig. de var äldre och gladare och hade inga problem med att återberätta anekdoter från sina värdelösa samboliv och säga att de sagt saker som "blanda inte in mig i vårt förhållande".

när jag gick hem var det mörkt och det var kallt och det var snö på backen och stjärnor på himlen och jag gick om ett ungt par som långsamt slingrade sig hemåt med kyssar och kramar och viskande röster om att det bara är vi två och ingen ska någonsin bryta oss isär.

hemma var det tomt och stilla och jag hade inte diskat müsliskålen från frukost. jag la mig raklång uppe på täcket och funderade funderade funderade på saker som: det var fel att flytta från stockholm bara för att det tog slut. det var fel att flytta tillbaka östersund. det var fel att skaffa ett gymkort och sedan aldrig använda det. det var fel att säga att jag hellre äter pastabuffé än vanligt julbord på julafton. det var fel att kalla syrrans kille för "skotermongo". det var fel att inte vilja följa med till maldiverna över nyår. det var fel att köpa billiga värmeljus, lågan syns ju knappt.

sedan somnade jag med kläderna på och vaknade med kläderna på och tog av mig kläderna och somnade igen. när jag vaknade var det ljust ute och melodierna från stinas stereo ekade fortfarande i huvudet.

julhandla

idag ska jag och stina julhandla. det har vi gjort varje år sedan högstadiet. förr i tiden sågs vi hela tiden och självklart skulle vi julhandla tillsammans också. numer har vi bara julhandlingen var.

när vi var yngre kunde vi köpa samma saker eftersom vi handlade till samma typ av personer: mostrar, småkusiner, farfar, osv. numer ligger hennes fokus bara på barnen och hennes man johan (som hon kalla "mannen").

mitt fokus ligger på att komma hem så fort som möjligt med minsta möjliga ekonomiska förlust.

mansmanualen

idag ringde sockerkaksmannen. bara för några minuter sedan. vi sågs i lördags och idag ringde han - det känns som att han läst i någon manual (typ: alla får ligga) att man åtminstone bör vänta två dagar innan man hör av sig. och mer klarade han inte.

det är inte det att jag inte gillar sockerkaka eller att bjudas på middag. det är bara det att han tror att jag blir imponerad av att se på när han tillagar och bakar. som om att han skulle vara en modern metroman som kan sig väg runt köket. och så är det ju så mysigt, att laga och baka i sällskap, tillsammans, inte sant? inte alls.

han ville ses imorgon. jag sa att jag fått parasiten. han sa äsch, de smittar ju inte. jo min gör det, sa jag.

bright eyes

"but what was normal in the evening by the morning seems insane."

bright eyes, lua. (det kändes bra att skicka det där sms:et till elias sent igårkväll. men nu när klockan är halv tre dagen efter och han fortfarande inte svarat...)

en lördag

först bakade han sockerkaka sedan lagade han middag. ingenting var klart när jag kom och när jag gick var allt lika ofärdigt.

kvällen är ung, sa han. inte för mig, sa jag.

på håll

jag gick på after work med olle och mårten och blev full på en öl. jag ogillar termen "after work". det är äckligt att säga så. jag är äcklig och full.

elias var där med sina arbetskamrater. jag såg honom på håll. vi vinkade. sedan gick jag hem.

mössor

istället för att jobba i eftermiddag gick hela personalen på skidskytte. tillsammans. det har planerats i veckor. men inte öppet, bara som en "överraskning". det enda vi visste var att vi skulle klä oss varmt. det var svårt att lista ut vad vi skulle göra. det är världscuppremiär i skidskytte. det är kallt ute.

det är så sällan vi får chansen att umgås utanför jobbet, sa ulla. själv försökte jag ta mig ur det hela genom att säga till chefen att jag hade mycket att göra och gärna passade på att stöka undan det nu när jag är ensam på jobbet. men icke, alla skulle med, det är bra för gruppen.

jag hatar skidskytte och jag hatar att frysa. jag vägrade att kolla när svenskarna sköt. istället räknade jag mössor i olika färger. gult vann.

jag tror inte

tänk att få tända en cigg, dra in röken och blåsa ut den i ansiktet på personer som frågar: hur mycket är din hälsa värd? och så vill jag svara: lika mycket som du verkar värdesätta ditt intellekt.

ingenting ingenting ingenting ingenting ingenting.

hälsa är den nya religionen och jag är fortfarande ateist.

vattnet

alla pratar om vattnet. det är livsfarligt, du kan dö! drick inte vattnet! jag har fått telefonsamtal av släktingar jag trodde dött för längesen som ringer och varnar: har du sett på nyheterna? har du hört om vattnet? är du sjuk? nej. jag dricker en klunk nu, as we speak.

imorgon kommer alla på jobbet prata om det. jag ska låtsas som att det regnar. vatten.

kobra

jag har en ny livsregel: att inte ödsla tid på människor som inte ser kobra. inte umgås, prata, synas eller överhuvudtaget tillbringa tid med dessa människor. om det inte är absolut nödvändigt, som vid en begravning. jag tror människor kan delas upp i goda och onda (intressanta och utfyllnad), och en tydlig distinktion om du är det ena eller det andra är om du ser kobra eller inte. så enkelt är det.

jag började igår med att ställa frågan: såg du kobra om m.i.a.? om personen svarar nej slutar de, så vitt jag vet, att existera.

hittills har ja strukit dessa: margareta och ulla på jobbet, grannen med taxen, grannen med tatueringen, en dam med päls i ica-kön, två ungar som gjorde snöänglar på bakgården och pappa.

den enda som svarat ja är en långhårig främling på biblioteket. jag tror mycket på vår relation.

första meningen

de döpte sina barn efter biografer: saga, rialto och rigoletto.

den meningen kom till mig idag när jag satt på toaletten och väntade på att tiden skulle gå. jag gillar den men vet inte vad jag ska använda den till. kanske låter jag den vara första meningen i den roman jag aldrig kommer att skriva.

stora fönster

det är kallt ute och det knastrar under fötterna när jag går bland de stora husen i karlslund. jag försöker hålla ansiktet under halsduken och tänker inte på hur dumt det ser ut när jag stannar utanför villorna och tittar in. de får skylla sig själva, de har ju så stora fönster. det är ljust och öppet. jag tänker att de inte är annorlunda än jag: lite äldre kanske, men med jobb och en inkomst ungefär som min. det hade kunnat varit jag därinne. vem hade jag varit då?

det är förföriskt att försöka se deras ansikten. jag vill veta vilka de är, varför de har så stora hus.