det är kallt ute och det knastrar under fötterna när jag går bland de stora husen i karlslund. jag försöker hålla ansiktet under halsduken och tänker inte på hur dumt det ser ut när jag stannar utanför villorna och tittar in. de får skylla sig själva, de har ju så stora fönster. det är ljust och öppet. jag tänker att de inte är annorlunda än jag: lite äldre kanske, men med jobb och en inkomst ungefär som min. det hade kunnat varit jag därinne. vem hade jag varit då?
det är förföriskt att försöka se deras ansikten. jag vill veta vilka de är, varför de har så stora hus.
