helena mejlar ut en bild på sin nyfödda unge. det blev en flicka. alla på jobbet är sådär låtsasglada man bör vara vid såna här tillfällen.
i personalrummet frågar jag margareta om helena och hennes man visste om barnets kön innan födseln. nej. okej, säger jag och blir tyst. jag dricker en klunk kaffe och är tvungen att säga det: lite tråkigt ändå att det blev en tjej. vadårå? säger margareta. jamen hon har ju redan två, då hade det väl ändå varit skoj med en pojke? margareta ser på mig med vet-allt-blicken och säger: lilla gumman, man tänker inte så när man just fått barn.
hon sa det, lilla gumman, men hon klappade mig inte på huvudet.
gör man verkligen inte det? säger jag. nej man älskar det nya barnet förbehållningslöst (präktiga-jävla-äckelkärring-ord). men lite grann, fortsätter jag, lite lite lite måste man väl ändå tänka så. nej det gör man inte, säger margareta och dricker upp och ser sig omkring och går därifrån.
ulla ser på mig och säger: du vet väl att maggan har fyra söner? ja, säger jag. fyra äckliga söner.
